Bloggtorka blir trippelblogg
Jag känns inte lika grym, idag går funderingarna på varför jag plötsligt inte kan rida hästar som jag innan inte haft nga problem med att rida. Blir jag sämre? Är jag tillräckligt bra för hästarna jag sitter på? Det är svårt att alltid känna sig till hjälp, att alltid känna sig omtyckt och att alltid prestera tillräckligt bra. Har sett fram emot så mycket detta år men känns som att jag sabbar mina chanser. Wepzan och Sammi gör mig glad varje dag, dom är så himla grymma båda två. Kärlek.
Wepzan ska tävla i Wittwång nästa helg, och därefter blir det Gävle. Kul o träffa lite folk, och framförallt att få träffa mammsen en hel helg, ska bli supermysigt och jag längtar redan. :)
Varför håller jag på egentligen? Joo, för att jag helt enkelt älskar det och trivs så fantastiskt bra här på Loviseholm, kan inte ens se att jag kan bo och leva på något annat ställe. Så kanske det är förtydligat nu att alla mina tvivel inte beror på min arbetsplats, för det är den bästa man kan tänka sig! :)
Nu ska jag sova, imorrn ska vi på 30-årsfest, maskeradtema och jag ska vara pingvin. Har fixat värsta dräkten med näbb och pingvinfötter. Kommer lätt vara festens bejb!
Natti :)
Hej Linn
Jag vet mycket val hur latt det ar att borja ifragasatta sin egen kompetens och borja tvivla pa sig sjalv.
Jag har nu jobbat med hastar pa heltid i 16+ ar - och det ar fortfarande en standig berg- och dalbana. En del dagar gor alla hastar precis vad jag ber dem, jag kanner mig stark, stadig, i total balans och sjalvfortroendet ar pa topp. Kanner att NU har jag till slut kommit pa hur jag ska rida for att allt ska funka, smidigt och harmoniskt.
Tva dagar senare gar ALLT at pipsvangen!! Med en gang borjar jag ifragasatta mig sjalv - fortjanar jag verkligen att fa rida dessa fina hastar, kanske nagon annan skulle gora ett battre jobb an jag osv. Dessutom vimlar min lilla varld av manniskor som bara vantar pa tillfallet nar allt gar fel. Det ger alltid nagon att ta chansen att borja snacka skit och forsoka fa sig sjalva att se battre ut.
Men aven dom har jobbiga dagarna gar over. Livet (och jobbet) gar vidare och, som med sa mycket annat, man har "superdagar" och dessvarre sakert lika manga "bottendagar". Och dom ar jattejobbiga!!
Jag forsoker att njuta sa mycket jag kan nar allt kanns toppen och alla mina pallar verkligen forsoker att ge mig 110%. Samt lara mig av dom dagarna allt gar fel, utan att ga hem och overanalysera allt tills huvudet snurrar (lattare sagt an gjort, jag vet).
Det har monstret (tror jag) foljer alla manniskor - vi bara hanterar det olika. En del skyller pa hastarna, medarbetarna, omgivningen, utrustningen ect. Och vi, vi tar pa oss skulden och kanner oss ovardiga att fa ha detta underbara jobb...
Och du vet lika val som jag att hastar ar kansliga for allt runt omkring sig. Om vi har en dag da ingenting kanns riktigt ratt, da kanner de av samma sak - och varje hast du rider vill gora det motsatta. Kanner du igen kanslan av att alla hastar du rider vissa dagar "gaddar ihop sig" emot dig?
Sen har du dagar da det ar kallt och friskt ute, lite blasigt vader - i kombination med valdigt glada, pigga och framfor allt UNGA hastar...det inte alltid sa latt for dem att uppfora sig, koncentrera sig och gora sin larare/ryttare stolt och glad.
Det har ar ett tufft jobb. Vi jobbar 7 dagar i veckan, i stort sett aret runt. Tidiga morgonar och langa dagar. Vi tar hand om hastarna bra mycket battre an vi tar hand om oss sjalva. Dom blir ompysslade och behandlade som elit atleter med noggrant utraknade dieter, massage, vila om de ar lite krassliga ect. Vi jobbar med influensa, stukade leder, feber, ater och sover nar vi har tid. Anda kraver vi av oss sjalva att alltid prestera battre an vi gjorde igar.
Det ar super jobbigt att vara i en svacka - men Linn, forsok att inte vara sa hard emot dig sjalv. Du har utbildat och utvecklat Wepsy till vad hon ar idag. Du har ett jobb du alskar (hur manga manniskor kan saga det?). Du ar ambitios och 100% dedikerad till hastarna, deras utbildning och valfard. Vi alla forsatter att utvecklas, forbattras och lara oss tills vi dor, men tvivla inte pa dig sjalv och din formaga. Sa lange du gar ut i stallet pa morgonen och VET att det finns ingenstans du hellre vill vara...da ar allt som det ska.
En liten funderare till dig, nu nar allt kanns sa blah : Tank tillbaka ett ar eller sa - jamfor dig sjalv som ryttare da och nu. Tank pa vad du vet, vad du kan och vilka erfarenheter du har nu som du inte hade forra aret. Det ar med all sakerhet en hel del som har hant som ar fatt dig att vaxa och utbildas, bade som ryttare, hastmanniska och person. Tank hur mycket mer du kommer kunna och hur mycket battre du kommer vara om ytterligare ett ar (dessvarre kommer du forfarande ha formsvackor da ALLT kanns fel, sorry).
Det har blev en valdas lang kommentar. Tanken var att att uppmunta dig och lata dig vet att formsvackor drabbar oss alla - det gar over och du kommer snart ha en period da du kanner dig som Super-Linn.
Det ar ocksa en kommentar till DIG, inte till alla dina lasare, sa om du kan gora mig den tjansten att ta bort den fran kommentar-listan sa skulle det uppskattas.
Du ar duktig, du har ett underbart liv och du gor ett jobb. Det blir bara battre,
- L.
hehe måste ju finnas nån bild av den pingvinen ;P
den måste man ju få se hihi
