Linn Hörnvall

När jag flyttade ner till Flyinge hösten -09 så ville jag ha två hästar med på sidan om skolan. När vi inte lyckades köpa loss Lestat så började jag se mig omkring efter lämpligt projekt. När jag sedan hittade Li Lucy på en annons så var jag fast! Ett litet (ca 157cm) fuxsto, e. Jeopardy-Concorde, 4 år gammal. Det var en projekthäst med stora bokstäver, superduktiga Jessica som hade henne åt Stina Lillje som ägde hade gjort ett enormt jobb som kommit upp på ryggen och fått den att överhuvudtaget springa ett enda steg åt rätt håll...

Vi kom över henne billigt, jag provade henne och kände att jag ville ge det en chans, och hon åkte med till Flyinge med flyttlasset. Det var ett helvete i början, även om jag var föreberedd på en svår utmaning så kunde jag nog inte ana HUR svårt det skulle bli. Hon anföll mig på ridbanan och sparkade upp mig i ett hörn i boxen, jag gick gipsad ett par veckor precis innan Breeders och fick förbud från min mamma att försöka med några nya idéer föränn Wepzan gjort sin sista tävling för året. Vi hade några rejäla duster, det var bokstavligen blod svett och tårar - Men jag gillade den elaka lilla hästen och var helt övertygad om att hon egentligen var snäll!

 

Efter Breeders tog jag nya tag, jag lyckades få henne att gå framåt när jag bad om det genom tömkörning, då kunde hon helt enkelt inte anfalla, och när jag åkte till Björn Carlsson på praktik i november -09 så började jag rida henne igen. Nu hade jag och Fuxen som hon kallades till vardags haft vår stora uppgörelse och jag var väl till stor del accepterad som hennes ledare, hon började gå som tåget och var visserligen het som tusan och inte speciellt lätt, men hon älskade att hoppa och genom hoppningen så fick vi det mesta att släppa.

Hela vårsäsongen -10 så gick hon bara framåt, startade nga få tävlingar och var helt grym, och när jag tyckte att projektet var avslutat hösten -10 så såldes hon.